In uneven front feet-which foot/leg is more prone to injuries of the superficial digital flexor tendon?

Read about FWCF Stephen Hill’s research on asymmetric feet.

Asymmetriska hovar

Förhållandet mellan skador i ytliga böjsenan och asymmetris ka hovar på hästens framben

Hästägare och veterinärer har, baserat på anekdotisk evidens, under många år försökt påverka de verknings- och skoningstekniker som hovslagare använder för att förkorta tån i tron om att det minskar trycket på frambenens böjsenor och minskar risken för ledskador. Begreppet “lång tå” saknar emellertid en enhetlig definition. Hästar med stora, platta hovar anses ofta ha en lång tå. En häst med en mindre dorsal hovväggsvinkel sägs ofta ha en lång tå, medan en exakt lika lång tå kan beskrivas som kort eller normal
enbart på grund av en större dorsal hovväggsvinkel.

Stashak (2008) menar att en för kraftig kotvinkel och felaktig skoning (kort skoning, skoning med lång tå/låga trakter, en liten hovväggsvinkel, tågrepp eller bockhov) innebär en ökad risk för senskador. Historiskt sett har man kunnat se att tår som anses vara för långa alltid innebär ett ökat tryck på de bakre senorna vid rörelse (Mattinson, 1922). Varje cm i tålängd hos ett genomsnittligt fullblod resulterar i en kraft på 50 kg på lederna (Weller, 2016). I fall då hästen har asymmetriska hovar verkar däremot hovens storlek och den dorsala hovväggsvinkeln ha större betydelse för senskador. Många hästar har asymmetriska hovar och det behöver inte alltid innebära att hästen har bockhov. Asymmetriska hovar definieras som ett par hovar som inte ser likadana ut: en hov ser större ut än den andra, och den mindre hoven har ofta en mer fyrkantig form och ser brantare ut. Min egen erfarenhet säger mig att det på hästar med skador i ytliga böjsenan oftast är benet med den mindre, rakare hoven som är skadat. Forskning har visat att att den mindre hoven är mer sårbar, vilket tyder på att det är mindre sannolikt att hästar drabbas av omfattande muskuloskeletala skador (CMI) i hoven med större sula (Kane, 1998).

Slutsats
Följande slutsatser kan dras från den här studien:

1. Den historiskt sett vanliga uppfattningen att senskador i hästens framben hänger ihop med lång tå stämmer inte när det handlar om skador i ytliga böjsenan. I 90 % av alla senskador är det ytliga böjsenan som är drabbad.
2. Moderna skoningstekniker används eftersom man tror att en minskad tålängd eller en förflyttning bakåt av överrullningspunkten minskar risken för skador i böjsenorna. Det kan vara till hjälp för att förebygga skador i djupa böjsenan men kan också öka risken för skador i ytliga böjsenan. Hos hästar med asymmetriska hovar är det vanligare att benet med den mindre hoven drabbas av skador i ytliga böjsenan.
3. Hästar med stora skillnader i storlek mellan hovarna är mer benägna att drabbas av senskador.
4. Uppfödare premierar ofta spektakulära rörelsemönster framför en hälsosam form. Priset för den prioriteringen blir ofta att hästen inte kan användas lika länge på grund av de asymmetriska hovarna. Formen är en viktig faktor i samband med skador i ytliga böjsenan och bör prioriteras inom aveln. Den här studien pekar på behovet av ytterligare forskning i ämnet.